– Jag har aldrig någonsin sett dyslexin som ett hinder, eller backat för något på grund av den, säger Nassim Al Fakir, artist och skådespelare.

Nassim har en förmåga, som han själv benämner det, att gå in i en sorts bubbla där han tror på sig själv till hundra procent.

– Jag tror på mig själv på ett sätt som jag nästan är lite fascinerad av själv. Jag kan stå bredvid någon som lyfter 200 kilo och tänka att ”det där kan jag också göra”. Och det är samma sak när det gäller texter. Jag får ofta en idé som gör att jag tror på mig själv.

Förmågan kommer från uppväxten, tror Nassim. Föräldrarna har alltid pushat honom att tro på sig själv - och att alltid våga.

Extraundervisning innan och efter skolan I skolan hopade sig problemen med dyslexin redan i lågstadiet. Lärarna undrade varför han inte lärde sig och varför han stavade hade med två ”d”.

– Det här kan jag bli irriterad på fortfarande. Vad är problemet liksom, varför lär jag mig aldrig?, säger Nassim Al Fakir som under flera år hade extraundervisning både innan och efter ordinarie skoltid.

På högläsningen i skolan var Nassim ändå alltid först upp med handen. Det var kämpigt för honom att läsa och hela klassen skrattade åt honom då han läste fel.

– Mitt sätt att hantera det var att skratta åt mig själv. Och det kan tyckas tragiskt, men det var mitt sätt att inte bli ett offer. Det enda jag ville var att vara som alla andra. De flesta kunde ju stava, inte jag, säger han.

Under uppväxten var Nassim Al Fakir van vid att konstant få tillbaka rödmarkerade prov och uppsatser från lärarna. Nassim minns dock en av vändningarna som fick honom att acceptera läget med hans läs- och skrivsvårigheter. Vid en uppsatsskrivning i 8:an struntade en SO-lärare i rödpennan och fokuserade i stället på innehållet i uppsatsen, vilket enligt henne var ”det bästa hon sett”.

– Hon gav mig kicken att tro att jag kanske hade något verbalt att förmedla, säger Nassim. 

Den största räddningen, enligt Nassim själv, har dock varit att han har haft något annat att fokusera på.

– Jag har haft musiken och jag brann verkligen för att spela trummor. Och jag har haft tid att utveckla ett starkt gehör. Eftersom det är jobbigt att läsa, så blir det desto lättare ju mer jag kan utantill innan.

Diagnoser ska inte hindra Nassim har idag lärt sig olika sätt att hantera sin dyslexi. Ju mer han går in för att vara närvarande i stunden, desto lättare har han även att läsa och skriva.

– I skolan blev det som en stress. Även om jag älskade skolan så hade jag grymt svårt att koncentrera mig. Om skolan kunde hitta det där lugnet för varje enskild elev så vore det ju jättebra, men det är svårt.

Nassim har aldrig pratat med sin omgivning, förutom familjen, om dyslexin. Men under hela livet har Nassim fått höra att att han, som har så mycket energi, även måste ha ”någon form av bokstavskombination”. Men han vägrar att ta reda på om det är så.

– Det enda som är viktigt för mig är att lära mig hur jag ska bete mig med olika typer av människor. Jag är glad över att jag inte har pratat om min dyslexi, för det hjälper inte mig. Säger man att man har en viss diagnos då säger man att man inte kan vissa saker. Jag vill gärna berätta men samtidigt får diagnoser inte blockera personer från att göra saker som de inte tror att de kan eller klarar av. 

Sms och manus svårt Även om Nassim vägrar att skämmas över sin dyslexi, så menar han att han ändå ibland inte kan låta bli att göra det. 

– Jag skriver mycket autografer till barn och det händer att jag måste fråga hur de stavar sina namn. Det känns ju inte alltid bra, säger han.

Det händer också att folk tror att han är arg då han skriver sms då han ofta bara svarar med ”OK”, Ja” eller ”Nej”. För att det blir enklast så. Men de skulle bara veta hur mycket försök till formulerande det ligger bakom de där korta sms:en, menar han.

Nassim nämner också tiden han arbetade på Bolibomba och då andra skulle läsa hans manus.

– Alla andra skrev så att producenterna skulle förstå, medan jag skrev så att jag skulle förstå, jag skrev orden som de uttalas. Jag kan känna det fortfarande, att det är inget roligt att lämna ett papper som är helt felstavat.

Nassim tror att han har hamnat i artist- och underhållningsvärlden av just den här anledningen.

– För att jag vill kunna prata i stället för att skriva. Jag får ju utlopp för min text på ett annat sätt än om jag bara skulle lämna den till dig, förklarar han.

Lärarna har fel fokus Nassim har en 4-årig son och ytterligare ett barn till på väg. Nassim och sonen läser mycket tillsammans och Nassim tycker att det är viktigt. 

– Men jag improviserar mycket för mitt barn och det händer att han har bättre koll på berättelsen än mig, säger Nassim och skrattar.

– Vad gör du om det visar sig att din son har dyslexi, är det något du tycker att skolan skulle göra annorlunda än hur de gjorde mot dig? – Det handlar om att hitta varje persons superkrafter och att få den att känna sig speciell. Lärarna ska inte bry sig om hur saker stavas på historia- eller mattelektionen. Jag minns så väl hur vissa lärare la för mycket fokus på det vilket lätt kan trycka ned en person.

Dagen efter vår intervju ska Nassim vara konferencier på en tillställning vilket han ser fram emot men vilket också, för någon som ibland knappt kan tyda sina egna texter, kommer bli en stor utmaning.

– Jag vet att det kommer vara en enorm koncentration för mig vilket ingen annan kommer förstå, men jag har en förmåga att gå in i stunden och ofta lär jag mig texterna nästan utantill.