talosprak

Kompetens saknas
Skolan har genom åren förändrats. Vi har många engagerade lärare som kämpar varje dag med att undervisa våra barn. År 1995 började min äldsta son i ettan i en klass med 13 elever. Klassen fylldes dock på under hela lågstadiet men elevantalet blev inte över 20. Skolan hade som riktlinje elevantal 20 elever per klass i både låg-, mellan- och högstadium. I dag är det betydligt fler elever per klass i alla stadium. Vissa klasser har 25 och ibland även 31 elever redan i förskole-klassen.  Visst påverkas elevantalet av att det vissa år är stora barnkullar men elevantalet har ökat betydligt. Förmodligen är det en av de bidragande orsakerna till att lärare inte uppmärksammar att vissa barn har dyslexi. Den troligaste orsaken är dock att det helt enkelt inte finns tillräckligt med kunskap om språkstörning i skolan hos lärarna och att de tecken på dyslexi (läs- och skrivstörning) som eleverna visar inte uppmärksammas.

Egen kunskapsinhämtning ledde till insikt
I och med att min yngsta son fick diagnosen tal och språkstörning. Han har dock mest uttalsproblem så har jag läst flera böcker om språkstörning, deltagit i föräldrarutbildningar och flera föreläsningar. Med mina nya kunskaper började jag komma till insikt om och misstänka att min tio-åring har dyslexi. Jag pratade med hans lärare och skolsyster om mina misstankar. Han gick då i årskurs 3. Skolsyster skickade iväg remissen innan sommaren år 2007 och nu i februari år 2008 efter ett antal besök hos logoped har det konstaterats att han har dyslexi. Han går nu i 4:an.

Det ordnar sig alltid
När äldsta sonen som nu går sista året på gymnasiet gick i lågstadiet tog jag upp med hans klasslärare att jag trodde han hade dyslexi och ville att man skulle göra en utredning. Han hade det kämpigt att lära sig läsa, kastade ofta om konsonanter när han läste och hade svårt med stavning dubbelteckning i ord och att skilja på e och ä men fick höra att han kommer nog i fatt.  Många barn är sena med att stava och att läsa. Det ordnar sig.

...men det gjorde det inte
I våras ringde jag till gymnasiet och bad även skolsyster där skriva en remiss för utredning om dyslexi. Nu är det konstaterat att han också har dyslexi.  Han har alltså gått hela sin skolgång från förskola till år 3 på gymnasiet utan att någon lärare har uppmärksammat hans dyslexi. Hur kan alla inblandade missa detta? Jag är så glad att jag ringde skolsyster i våras och bad om en utredning så att vi äntligen får en förklaring till att han har haft det kämpigt att lära sig nya språk och verkligen fått kämpa med vissa ämnen i skolan. På utvecklingssamtalen genom åren har vi fått höra att han borde vara mer aktiv på lektionerna, att han är tystlåten och inte säger så mycket. Vi har även tagit upp hans svårigheter med stavning och att han inte gillar att läsa.

Skolgång utan hjälp
Tänk ifall han under skoltiden hade fått den hjälp han faktiskt har rätt till! Tänk ifall han hade fått mer tid på alla skrivningar. Han hade förmodligen läst ett annat språk i mellanstadiet. Vi valde extra engelska istället för att sätta in ett nytt språk. Han hade förmodligen inte hoppat av sina spanska studier i gymnasiet. Han hade förmodligen inte haft motstånd att läsa böcker och han hade förmodligen inte heller läst om och bytt inriktning på gymnasiet i årskurs två. Nu går han fyra år på gymnasiet istället för tre. Han har fått slutbetyg i flera ämnen både i årskurs 1 och 2 på gymnasiet utan hänsyn har tagits för hans dyslexi. Hade han kunnat få högre betyg? Förmodligen!

Vad händer med barnet?
Men tag även i beaktande vad det gör med en persons självbild och självförtroende! Ge utrymme till alla barn att växa efter deras förutsättningar och ge dem den bästa hjälpen utifrån individens behov! Bli mer uppmärksamma på elever som har det kämpigt med stavning och läsning. Se även de tysta eleverna! De kanske döljer sig bakom tystnad p g a att det är svårt att hitta rätt ord och att hålla en röd tråd i berättandet. Ett barn med dyslexi blir ofta utagerande eller tyst, alltså kan detta vara ett ytterligare tecken på dyslexi. Bli mer observant i skolan och tänk på elevens bästa för desto tidigare hjälp desto bättre för eleven. Det fanns många tecken på dyslexi hos vår son men både lärare och vi som föräldrar såg inte dessa tecken, tyvärr.

Vidareutbildning till all pedagogisk personal inom språkstörning
Kunskapen om dyslexi i skolan bland lärare och annan personal måste bli bättre. Barn och ungdomar skall inte behöva gå igenom hela sin skolgång utan att skolan uppmärksammar dyslexi. Alla lärare och förskolepersonal måste utbildas i språkstörning, tal- och lässvårigheter. I lärarutbildningen måste större tyngdvikt läggas på dyslexi och språkstörning. Vidareutbilda alla lärare och annan pedagogisk personal som arbetar med barn inom dyslexi och språkstörning. Det finns ca två elever per klass som har dyslexi. Det är bra sorgligt att som förälder konstaterat att det var tack vare att jag lärde mig mer om språkstörning som jag kom till insikt att en utredning om dyslexi behövde göras på mina barn. Borde inte skolan ha reagerat? Förmodligen finns det ännu fler ungdomar som har gått igenom skolan utan att ha fått rätt förutsättningar och den individanpassning och de speciella hjälpmedel de har haft behov av men inte fått.

Värt att tänka på
En rättvis och jämställd skola? Nej! Tänk om elever med behov av glasögon inte fick använda glasögonen under hela sin skoltid. Varför är det självklart att barn med glasögon får använda dessa i skolan? Medans barn med dyslexi inte syns och upptäcks och inte får de kompensatoriska hjälpmedel som de behöver?
Jag vill ge en uppmaning till alla skolledare och kommuner att satsa på vidareutbildning av sin personall om språkstörning, tal-, läs-,skrivsvårigheter så att fler barn får rätt hjälp i god tid under sin skolgång.  Alla pedagoger på daghem bör även få denna vidareutbildning. Satsa även på att lära ut de pedagogiska hjälpmedel som finns.  Ett skoldatatek - en självklarhet i varje kommun. (Se inlägget Ett studiebesök på Skoldatateket i Vallentuna)